Problemen med maten och vikten började i mycket tidiga år. Jag var som det ofta sades, ett kräset barn, Spinkig, känslig för nya smaker och selektiv i maten. Både hemma och i skolan uppmärksammades min undervikt och bekymren kring mat. Måltidssituationerna i skolmatsalen och middagarna hemma innebar ofta skammande och starkt obehag eftersom jag inte klarade få i mig allt på tallriken. Sötsaker och annat snask var däremot aldrig några problem att sätta tänderna i, tvärtom.
Jag utvecklade i tonåren en ätstörning med medveten underätning och tvångsmässig träning som ”verktyg” för att hantera ångest.
I vuxen ålder fortsatte problemen med mat, vikt och träning. Trots hjälp från bland annat ätstörningsenheten, psykiatrin och vårdcentralen så var det alltid samma visa. När livet blev för svårt att hantera, var sötsaker och överdriven träning de ventiler jag hade att skruva på för att stå ut.
2020 fick jag nog. Jag var så innerligt trött på att träna för att kunna äta och på att inte kunna sluta äta de produkter som gav mig ångest och skuldkänslor. Jag hade sett en lapp i en kyrka om OA.
Min intention när jag gick dit på ett möte var att få ordning på det här med maten och träningen. Tänk om jag hade vetat då, att jag skulle bli både abstinent, andlig och dessutom få en hel armé av nya, fantastiska vänner.
I OA har jag fått tillgång till verktyg att hantera livet och en gemenskap jag aldrig skulle vilja vara utan.