Mia

Mia berättar

Hej, jag heter Mia och är en tvångsmässig ätare.

Redan som spädbarn sa BVC-läkaren till mina föräldrar att “henne får ni bara ge lättmjölk”. Jag drack lättmjölk tills jag var 20 år och flyttade hemifrån och ändå var jag ständigt det kraftigaste barnet i skolan.

Hela min familj har varit medberoende till min pappas missbruk, jag kan nu som vuxen se hur jag blev “tröstad” med mat. Kanske för att jag inte skulle se vad som pågick.

Att mina föräldrar under flera år var egenföretagare i livsmedelsbranchen vilket gav ständig tillgång till snacks gjorde inte saken bättre.

I alla år har jag slagit på mig själv för att jag inte har varit som alla andra, jag har kännt skam över maten och mitt beteende och inte haft möjlighet att vara närvarande mentalt i sociala sammanhang. Detta då all fokus har legat på när och vad jag skulle äta nästa gång, hur jag skulle kunna få i mig något extra när jag hjälpte till att duka av på kalaset eller hur jag skulle kunna norpa från skafferiet utan att det syntes.

När jag fick egen ekonomi flyttade jag från landet till en storstad, där fanns snabbmatsrestauranger jag aldrig besökt tidigare. Där fanns min lycka och tröst, där fanns allt som tillfälligt kunde dämpa ångesten över att inte höra hemma någonstans.

Jag har provat på alla dieter, piller och svältmetoder som finns att uppbringa. Jag har hatat mig själv för att jag inte lyckas, för att min karaktär är urusel.

Hösten 2015 hittade jag av en slump en blogg där någon berättade om sitt matberoende.

Beroende, herregud jag är beroende men har inte insett det förrän nu och det finns hjälp att få!
Första tiden var en stor sorgeprocess som handlade om att leta information, om att förstå hur jag fungerar. Om att vara helt fascinerad över att jag inte var ensam om det här.

Sommaren 2016 började jag arbeta i OAs 12-stegsprogram och idag lever jag abstinent från både tvångsmässig över- och underätning. Jag sponsrar andra i stegen och har sponsor själv och missar sällan ett möte här i vår stad. Jag har blivit gladare och lungare, mer harmonisk och närvarande. Jag är inte slav under maten längre och kan därav lägga min energi på allt det vackra i livet i stället.

Jag höll på att äta ihjäl mig men OA har räddat mitt liv och tacksamheten över programmet är så mycket starkare än vad kärleken var till mat.