Välkommen till OA, Välkommen hem.
Medlemmar berättar
Jag minns att jag redan som liten började gömma mat för att få äta själv. Jag har ätit till jag somnat, vaknat och mått illa för att fortsätta äta. För 8 månader sedan gick jag på mitt första OA-möte. Jag är inte längre ensam. Jag har folk omkring mig som förstår, som stöttar, som hjälper.
Alexandra
Tvångsmässig ätare
Redan som spädbarn sa BVC-läkaren till mina föräldrar att ”henne får ni bara ge lättmjölk” och ändå var jag ständigt det kraftigaste barnet i skolan.
Jag har provat på alla dieter, piller och svältmetoder som finns att uppbringa. Jag har hatat mig.
Sommaren 2016 började jag med OA och idag lever jag abstinent från både tvångsmässig över- och underätning.
Mia
Tvångsmässig ätare
Ett av mina första minnen är att jag sitter på en sten och har utflykt i skolan. Jag har som alltid lite mindre mat med mig än mina klasskamrater. Mat var något mycket känsligt i min uppväxt. När jag flyttade hemifrån så blev fri tillgång till mat min revolt.
Peter E
Tvångsmässig ätare
Maten styrde mitt liv och det var en fruktansvärd känsla. När jag kom in i OA gick större delen av min tid och kraft åt till att försöka få mig själv att inte äta det jag mest av allt ville äta.
Anna P
Jag hittade OA genom en artikel i den lokala tidningen. Jag är så tacksam för den service som andra gjorde för att jag skulle få veta att OA finns.
Jag har fått friska relationer tillbaka, att kunna fokusera på annat än mat och ätande har lett till att jag kunnat vara närvarande med mina vänner, familj och på jobbet.
Malin K
Tvångsmässig ätare
För fem år sedan befann jag mig på botten. Jag hade precis kommit ur en utmattning och var på väg in i nästa utmattning i en rasande fart. Jag kunde inte ta hand om mig själv eller sätta gränser för min egen skull. Jag hade ingen koll på mina känslor eller vad jag behövde och försökte vara nån som jag trodde att alla andra ville ha för att duga. Jag satt stenhårt fast i ett överätande som gjorde att jag körde slut på kroppen och jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna få stopp på mitt skenande ätande. Vikten gick stadigt uppåt och jag märkte att jag behövde mer och mer av min ”drog” för att kroppen skulle bli lugn.
Ulrika S
Tvångsmässig ätare
Problemen med maten och vikten började i mycket tidiga år. Jag var som det ofta sades, ett kräset barn, Spinkig, känslig för nya smaker och selektiv i maten. Både hemma och i skolan uppmärksammades min undervikt och bekymren kring mat. Måltidssituationerna i skolmatsalen och middagarna hemma innebar ofta skammande och starkt obehag eftersom jag inte klarade få i mig allt på tallriken. Sötsaker och annat snask var däremot aldrig några problem att sätta tänderna i, tvärtom.
Jenny L
Tvångsmässig ätare