Alexandra berättar
Jag minns att jag redan som liten, när jag började få gå själv till lilla affären, köpte snacks och gömde i skrivbordslådan.
Hur jag smög ner i källaren till frysboxen och åt frusna kakor. När jag fick jobb i en kiosk där jag åt lika mycket som jag jobbade. Hur jag under gymnasietiden kunde äta godis och andra onyttigheter i mängder framför tvn.
Hur jag när jag flyttade hemifrån och blev sambo insåg att jag kunde äta hur jag ville, när jag ville. Jag har ätit till jag somnat, vaknat och mått illa för att fortsätta äta. Jag har kastat skiten i soptunnan för att sedan ta upp det igen och ätit det. Lika många gånger jag ätit har jag bestämt mig för att detta är sista gången, idag ska jag inte äta skiten, på måndag börjar mitt nya liv.
Allt för att återigen falla i ätande innan jag ens hunnit sluta med det. Jag har många gånger tänkt att det bara är att låta bli, att jag måste skärpa mig. Men aldrig har det fungerat. Min vikt har stadigt ökat och är idag ohälsosam.
Jag har varit inskriven på allt från diverse viktminskningsprogram till sjukhusets överviktsmottagning. Misslyckanden har varit många. Idag är det 10 månader sedan jag hittade litteratur som informerade mig om att jag är sjuk, att det finns hjälp. Det är inte mitt fel att jag inte kan sluta, det är inte min karaktär det är fel på.
För 8 månader sedan gick jag på mitt första OA-möte. Sedan dess har jag lärt mig mycket om mig själv, utvecklats som person, slutat äta på känslor och kunnat sluta med viss medicinering. Jag är inte längre ensam. Jag har folk omkring mig som förstår, som stöttar, som hjälper. Jag har en sponsor och sponsrar andra vilket hjälper mig i mitt tillfrisknande.
Jag är gladare, i mer balans och piggare. Jag strävar mot en hälsosammare vikt men är inte längre besatt av det. Ett gladare, friskare, piggare liv, med hjälp av de 12 stegen, sponsor, sponsier och stöd från familj och vänner är målet.