Peter

Peter berättar

Ett av de första minnen jag har är att jag sitter på en stenhäll utanför en mindre ort en bit hemifrån ihop med dagis och tänker på att jag bara har två smörgåsar med mig i stället för tre, som mina kamrater har.

Tanken att jag var överviktig är något som jag i princip föddes med och något jag alltid har förhållit mig till. Mina föräldrar hade alltid varit oroliga att jag och mina syskon skulle bli överviktiga. Mat var med andra ord känsligt hemma och det gällde att försöka smyga i kylskåpet. När jag flyttade hemifrån blev min ungdomsrevolt fri tillgång till mat.

Under gymnasiet var jag både aktiv i föreningsliv samtidigt som jag drev eget företag. Något jag i efterhand inser att jag klarade av på grund av de matorgier jag började ha och som blev allt värre. Jag kunde gå till en resturang och beställa mat, medan jag väntade gick jag till affären bredvid och fyllde kassarna. Väl hemma slutade det med att jag fick ligga i fosterställning för jag var så mätt.

När jag började hos ett känt viktminskningsprogram så minskade beteendet något men även inom programmet gick det att hetsäta. Det gällde bara att välja mat med så få kalorier som möjligt.

Efter att jag gått ner närmare 70 kilo kom sambolivet som ett brev på posten. Men stora förändringar är inget som jag någonsin klarat av och jag började gå upp allt igen. Det underlättade inte heller med krävande jobb och lynniga chefer.

Jag kom nästan upp i 200 kilo innan jag åter igen började med en diet och denna gången genom att endast dricka pulvertillskott i fem månader. För första gången sedan jag kunde minnas tangerade jag tvåsiffrig vikt.

När vi fick barn handlade det i många år om att dela upp marktjänsten så att jag tog hand om allt som rörde maten. Däremellan var fokus på egentid men framförallt hade jag aldrig sinnesro att verkligen komma nära min son. Sakta men säkert gick jag upp allting igen och så pågick det i flera år. Nya dieter hela tiden men alltid en kamp och alltid fokus på vikt.

Och så fort det kom en stor förändring i livet så vände vikten uppåt.

När det kändes som att jag aldrig skulle klara det här fick jag tips om OA. Något som jag förkastat två år tidigare. Visserligen hade jag sedan länge insett att det var en beroendesjukdom men jag förstod jag inte varför just OA skulle ge mig någonting. Sjukdomen satt ju där och malde på om mat hela tiden oavsett.

Men så var det söndag för ungefär ett halvår sedan och jag gick in smånervös till mötet. Det första jag minns var att alla blev så glada när jag kom in och den omtanke som visades. Att hela mötet kom att handla om att det var en ny person med, det vill säga ja. Det andra var att jag för första gången träffade andra som hade samma problem. Det hände något direkt för mig där och då som gjorde att allt blev jättetydligt.

Det finns ett liv före och efter den dagen. För även om jag så klart kan få matsug ibland och det är stundtals tufft i situationer som påminner om tidigare missbruk så har jag en sinnesro som jag njuter av och vårdar. Helt plötsligt kunde jag njuta av vackra vyer, känna enorm glädje att bara gå ut i skogen eller för den delen avnjuta en lugn fredagskväll hemma med lite musik och harmoni. Just fredagskvällar innan var helt fruktansvärda om jag inte fick äta. Men jag lärde också känna mitt barn, som nu hade hunnit börja i skolan, på ett helt annat sätt.

Från det ögonblicket blev allt bara bättre. Genom stegarbetet har jag lärt mig att inte ta illa upp av vad jag tror andra tycker och tänker. Distansera mig från alldagliga problem. Inte känna oro och saker jag inte kan påverka.

Men också förmågan att känna sorg och nedstämdhet på ett helt annat sätt än tidigare. Tidigare kunde det bero på abstinensbesvär och vara ganska otydligt var de negativa känslorna faktiskt kom ifrån. Nu kan förstå vilka händelser som framkalla denna typen av känslor men i stället för att vara rädd för dem och äta på dem så känner jag att det också är en del av att vara människa.

Efter 30 år av ständigt missbruk så har jag tacksam för varje dag som går och det har aldrig varit så härligt att leva.